Den 24 september 2010 släpps en film som säger att tjejer och pojkar behandlas olika i skolan. Det blir ramaskri. Här kommer någon och påstår att vi, i världens mest jämställda land, inte är jämlika.

I filmen Tusen gånger starkare, som bygger på en roman av Christina Herrström med samma namn, kommer en ny tjej, Saga, till en klass med väldigt tydliga uppdelningar. Hon struntar i de oskrivna reglerna som säger att killarna får prata rakt ut medan tjejer måste räcka upp handen och att tjejerna ska städa efter killarna. Hon vänder upp-och-ner på hela skolan med sin attityd. Lärarna blir osäkra och hotade, pojkarna arga och tjejerna blir först förundrade sedan fientliga. Hon vägrar se befintliga gruppindelningar och blir lika bra kompis med coolingarna och töntarna. GP:s Maria Domellöf-Wik gav filmen fyra av fem möjliga och skriver “Tusen gånger starkare borde ses av alla lärare och blivande lärare.” 

Jag har själv inte sett filmen. Ännu. Men jag har sett SVTs program Debatt där man diskuterar filmen. Och jag blev upprörd. Å ena sidan sitter en genusforskare, Pamela von Sabljar (skönt namn ^^) och säger att hon har filmat lärare som, när tillfrågade, säger att de behandlar sina elever lika. När de sedan får se filmen är det uppenbart att de inte ger barnen samma förutsättningar, de behandlar pojkar och flickor olika. “Jag har filmat tusentals pedagoger … Vad de gör är att de behandlar pojkar och flickor på olika sätt”. Hon får stöd av en av de unga skådespelerskorna i filmen, Happy Jankell (om möjligt, ännu skönare namn - dessutom Thorsten Flincks dotter): “Jag tror att lärarna är så vana vid att killarna tar plats att de blir lite blinda för det”. Även radioprofilen Kitty Jutbring (asså namnen…) som bloggar om ämnet och ofta är ute i skolan och möter ungdomar säger “Jag tror verkligen att det är så i verkligheten”. 

Mot detta sitter en man som heter Per Ström, pappa, antifeminist och mannen bakom bloggen GenusNytt, och säger “filmen är ren feministisk proganda … Det är oftast pojkarna som är i underläge i skolan”. Han bygger detta argument på att tjejer har bättre betyg. Bland annat säger han sig se ett feministiskt mönster i skolan där “pojkarna ska kuvas”. Camilla Lindberg (fp) som har varit lärare i 14 år säger “Könsmaktsordning, det luktar -78 lika mycket som velourpyjamas”. Hon fortsätter “det här med att tjejer alltid är offer, jag ser det inte alls så utan det finns olika klasser och olika individer”.

Ok. Svår fråga uppenbarligen, det här med om hur killar och tjejer behandlas i skolan. En metafor för vad som utspelade i programmet kan se ut såhär: Forskaren och Eleven säger att flickor och pojkar behandlas olika medan Politikern (som också är Läraren) och Pappan säger att det handlar om individen och att man ska sluta prata om kön. Forskaren säger dessutom att när hon filmar ute i klassrummen så förtrycker Pappans kön Elevens kön utan att Läraren eller Politikern ser det utan snarare hjälper till. Undra på att Pappan och Politikern hamnar i en sits där de måste försvara sig. 

Vanliga motargument brukar till exempel vara att pojkar också har det svårt med omöjliga manliga ideal att nå upp till och press från olika håll. Jag undrar hur många killar som lägger veckopengen på sitt yttre i elva års ålder, min gissning är en låg siffra. Jag undrar hur många tjejer i samma ålder som känner sig tvingade att köpa bh fast de inte har bröst (och jag undrar varför föräldrar envisas med att ha överdelar på bikinin till sina sexåriga döttrar). Du kan lyckas i livet som ful kille. Men ingen tar dig på allvar som ful tjej. En man som lyckas i livet tack vare att han är snygg (typ modell, skådepelare, pojkbandsångare) anses ytlig och lätt bögig. En tjej som lyckas i livet för att hon är snygg anses stark och hyllas som en förebild. Det är uppenbart att tjejer i långt större grad behandlas utifrån sitt utseende.

Och samma sak sker väl ändå i skolan? Pojkarna gör som de vill, det finns egentligen inte någon utseendemässig norm som avgör vem som bestämmer utan snarare handlar det om vem som är stark, springer fort, har mycket leksaker osv. Den av tjejerna som bestämmer är den som går hem hos killarna. Att tjejer får bättre betyg beror uppenbarligen på att de måste visa sig duktiga för att få respekt. Killarna kommer ju undan ändå. Men när man påpekar detta får man till svar: “Så var det kanske förr, när ABBA var stora”. Per Ström pratar om att tjejer håller på att ta över. Eftersom de uppenbarligen överpresterar i skolan, verkar de kompetenta nog att ta makten. Låt dem göra det ett tag, säger jag, så kanske vi får lite ordning på saker och ting här i världen. Sen kanske vi borde rikta in oss på att göra saker och ting tillsammans och på samma villkor.

När Kitty Jutbring frågar Per Ström “tror du vi kommer ha lika lön då när kvinnorna tar över?” Säger han: “Det har vi ju nu så det har vi säkert då också”. Enligt Riksdagens Utredningstjänst Dnr 2009:1216 ökar löneskillnaderna i Sverige. 

Det blir väldigt långt det här märker jag. Jag har tyvärr annat i livet för mig än att skriva på den här bloggen - men skriv gärna vad ni tycker och tänker!

Länkar:

SVTs Debatt

Trailern på Youtube

Nour El-Rafai om samma program

Hej!

Jag har startat den här bloggen som ett utlopp för mina tankar kring feminism och politik och inte minst hur jag beter mig mot mina medmänniskor och baserat på kön och/eller genus. Jag hoppas kunna väcka debatt, om än i det lilla, men först och främst så frön till egna tankar hos de som läser det jag skriver. Jag skriver utifrån ett personligt perspektiv men alltid med den stora bilden i åtanke. För vad är väl politik och ideologi om inte beteendemönster och levnadssätt i vardagen? Enligt mig bara en tom idé, frikopplad från den riktiga världen. Och jag ogillar skarpt tanken på att de människor som sitter i riksdagen och bestämmer över oss, sysslar med frågor som sker långt ovanför mitt huvud. Att politik som sådan, är något som inte riktigt berör mig som medborgare. Jag vill motverka detta, ta ner debatten på en nivå där vem som helst kan förstå och relatera till det som sägs. Och jag är inte opartisk eller objektiv, utan högst deltagande, subjektiv och - framför allt - empatiskt.

Vem är då jag? Kalle Dahlgren heter jag. Jag är 23 år gammal och bor i Malmö, närmare bestämt i ett kollektiv på Möllan. Vi är tre som bor där just nu, jag och två tjejer i samma ålder som mig. Jag studerar till vardags kulturvetenskap på Malmö Högskola men är sedan tidigare främst jazzsaxofonist. Jag definierar mig själv till mångt och mycket genom min konsumtion av kultur och det är åt kulturen jag har valt att viga mitt liv. Med att definiera mig genom konsumtion av kultur menar jag att jag gillar att berätta vem jag är genom vilken musik jag lyssnar på, filmer jag gillar, spel jag spelar, konserter och klubbar jag går på, band jag spelar i, vin jag dricker, kläder jag bär och mat jag äter. Utan att gå in på detaljer (ni får själva dra slutsatser om smak) kan jag med säkerhet säga: jag är på det hela taget en jävligt stereotyp möllanhipster.

Det var allt för nu, tack och hej!